Martorn, Eryngium

Detta växtporträtt har skrivits till en artikelserie i Tidskriften Landskap. Artikeln publicerades i nr 1 av tidningen 2016.

Tidskriften Landskap är en branschtidning som skriver om inspiration, kunskap och design i utemiljöer.

 

 


Eryngium – med tistelliknande karaktär

Den nya sorten Eryngium ‘Big Blue’ ger ett färgstarkt blickfång. Den kommer från välkända Blooms of Bressingham i England.

Fullt solsken, torrt och vindpinade statsmiljöer kräver hårdföra perenner. Martorn överlever naturligt vid magra förhållanden, vilket gör den bra för planteringar på utsatta lägen. Torka ger starka plantor med kraftfulla färger.

Martornssläktet, Eryngium eller martorn som de också kallas, är ett släkte inom familjen flockblommiga växter som omfattar många arter. De växer främst vilda på torra steniga växtplatser och vid kusterna.

En enda art finns vildväxande i Sverige, den sällsynta Eryngium maritimum som idag är listad som starkt hotad på naturverkets rödlista. De som finns kvar växer vid kusterna på Öland och Gotland. Det var också där som Linné skriver att han hittade arten 1753.

De har karaktäristiska blågrå blommor ofta i riklig mängd. Bladen är tjocka med bladkanter som övergår i tornar, vilket gör att vi associerar till tistlar, även om de inte är släkt. Bladen har ett vaxöverdrag som ger ett skydd mot torka vilket gör de tåliga. Även Eryngiums ljust blåskiftande ton, som kommer från färgämnet antocyanin, skyddar den från de skadliga effekter starkt solsken kan innebära.

De blommar från juli till augusti men blommorna står ofta kvar långt in på senhösten och skapar vackra siluetter. Blir det tidigt rimfrost är martorn verkligen till sin fördel.

Eryngium planum har lång tradition av att odlas i Sverige. Den klarar tuffa förhållanden som här på en takodling på ett köpcenter.

Vackra och användbara

Släktet Eryngium är stort med sina 230 olika arter och namnet användes redan under antiken för fältmartorn. Rysk martorn, E. planum, har troligen odlats i Sverige sedan 1600-talet och är fortfarande den mest odlade rena arten. Den är tålig och mycket användbar i torra soliga stadsmiljöer där den till och med klarar av så tuffa vindar som det blir uppe på takodlingar.

Lika lättodlad och mycket härdig är alpmartorn, E. alpinum. Det finns flera sorter av både ryskmartorn och alpmartorn i olika färger. Det kommer också nya exklusiva förädlade sorter som praktmartorn E. ‘Big Blue’ som förökas genom mikroförökning.

Med sina stora blåvioletta blommor, blå stjälkar och grågröna blad är den ett färgstarkt blickfång på långt avstånd. Med en höjd på 80 cm är den ändå stabil och fin som snitt och går bra att torka liksom många andra martornar. Den kommer från välkända Blooms of Bressingham i England.

En del Eryngium är mer kortlivade som den stora magnifika E. giganteum, silvermartorn och räknas ibland som tvåårig. Sorten ‘Silver Ghost’ anses vara något mer långlivad.

Bra för humlor och bin

De blå kronbladen lockar till sig insekter, liksom högbladen som är lika imponerande som kronbladen. Martorn pollineras av fjärilar och olika steklar som humlor och bin. Idag när vi alltmer behöver fokusera på planteringar av växter som gynnar pollinerande insekter är det viktigt att veta vilka perenner som tillför denna egenskap.

De blå kronbladen lockar till sig pollinerande insekter som humlor och bin.

Goda grannar för Eryngium är då Achillea, Echinacea, Lavandula, Origanum och Salvia. Alla utvalda för att gynna pollinering samtidigt som de är vackra och klarar lite torrare lägen. De förädlade sorterna av martorn producerar vanligtvis inte frön, med de naturliga varianterna kan ibland sprida sig också utanför rabatten. Många av de olika Eryngium klarar vintern bra om de får växa i en torr karg miljö som liknar dess ursprung.